Vi vann. Och en nostalgisk återblick.

https://www.cogwheel.org.uk/?c=best-drugs-for-OCD-and-anxiety En resa. Eller ett lidande. Det har varit en del kvällar i början av lagets färd man ibland inte velat gå ner för möta ett gäng idioter (IRA? Tibro?). Hade hellre läst en bok. Laget och dess medlemmar har dock alltid givit mig en ljusglimt i en ibland grå vardag. Nu har resan iallafall nått något slags slut i och med gårdagens seger.

go here Det började för faktiskt ganska många år sedan. Min bror och jag. Bröderna Madenteg. Richard. Några bekanta till Johan. Eller Oscar. Jag vet faktiskt inte. Samt en rökande målvakt.

best drug for anxiety long term Gårdagens finaluppställning hade utan tvekan spöat laget på bilden med tvåsiffrigt. Vi förlorade oftare än vi vann, men hade ändå roligt. Numera vinner vi och har ändå roligare.

go site Flera spelare har kommit och gått, men lagkänslan har hela tiden funnits där på ett speciellt sätt. Lojalt har många stannat kvar. Varför? Svårt att svara på. Bra stämning oavsett resultat skulle jag säga. Ett givande och tagande med en viss kravbild och en vilja att spela rolig och effektiv fotboll. Men. Folk som inte passat in har faktiskt förpassats ur laget.

buy metronidazole online with mastercard Hannes har fan blivit en fotbollsspelare sedan dess. Richard har gjort åtskilliga klassbaljor och jag har blivit en bättre spelare också, åtminstone taktiskt. Tyvärr har vi tappat Madentegarna på plan, men de finns sannerligen i bakgrunden och i våra hjärtan. Nog om detta.

best meds for anxiety and insomnia Jag trodde vi skulle förlora första matchen efter första halvlek. Vinnarna av division 9 kom nog ändå att vara dagens svåraste motståndare. Kompakta, disciplinerande och samspelta som få lag vi mött. Straffvinsten satt långt inne efter mål av Zola, Lombardo och Rossi. Zoff räddade oss som så många gånger tidigare.

http://www.gardayou.com/?g=order-flagyl-from-Canada Ica Basic stod sedan på menyn. Ett lag som vann sin serie och gick vidare till kvartsfinal via w.o. Nervöst? Nja. De har ett gäng spelare som spelat på relativt hög nivå i bland annat Hovslätt. Individualister och inget lag säger jag. De avfärdades tämligen enkelt via en 4-2 seger. Zola bombade in två nästan identiska mål bakom en tafatt målvakt.

see url Semifinalen blev en promenad och förvånansvärt enkel sådan. Ett lag som i min mening inte borde vunnit sin kvartsfinal sett till matchbilden. Helt utmärglade var de iallafall när de skulle möta oss. Målvakten fumlar in 1-0 från ett halvplansskott av Zola. Resten var lugnt. Vinst och final ett faktum.

http://adultztoyworld.com.au/?a=cymbalta-40-mg-buy-online-Japan Tutt-tejparna. Bara namnet får mig att rynka på näsan. Ska det vara roligt? Isåfall har de misslyckats. De misslyckas också med att spela en attraktiv fotboll. Efter två straffvinster och en knapp seger hade de nått final med inga avbytare. All heder åt det. Ingen heder åt att de delvis invalidiserade hederspresidenten under en match förra året.

http://www.kdaat.org/?k=antidepressant-tablets-Australia Finalens tempo var lågt. Lika lågt som Tutt-tejparnas försvarsspel. Vi försökte och försökte, men misslyckades. När vi inte fick som vi ville började vi stressa. Felpass och dåliga beslut. Usel kommunikation mellan backlinje och målvakt ger motståndarna ledningen. Egentligen inte orimligt eftersom vi knappt skapat någonting. Repliken kom dock omgående genom att Lombardo blev fälld och straff som följd. Zola säkert i mål. 1-1 stod sig tiden ut.

Straffar. Zola avsa sig. Rossi, Lombardo och Tardelli. Nervöst.

Rossi stenhårt i mitten av målet. Målvakten nära.

Tutt-tejparna skjuter över. Jubel.

Lombardo kan bara skjuta åt ett håll sägs det. Antar att målvakten visste det.

Tutt-tejparna mål. Zoff nära.

Joni säkerheten själv. 2-1.

Som så för jävla många gånger tidigare räddar Zoff.

Vilken kick. Vilket jubel. Äntligen. Resan är slut.